Idag gick jag sönder...

Läste idag om det där paret som torterat sina fosterbarn på Aftonbladet. När jag plötsligt såg den där lilla bilden av en pojkes brev till sina föräldrar...



... så gick jag sönder.

Björn Ranelid sa en gång:
"Bär ditt barn som den sista droppen vatten i en öken".
Det är nog den vackraste meningen jag vet.

Jag har själv en son. En liten underbar kille på 9 år som är mitt i att upptäcka livet. Han skrattar, gråter, busar, oroar sig för svininfluensan, oroar sig för sin syster... ja... en herrans massa rör sig i den där lille pojkens huvud. Mitt i allting är han trygg och vet om att jag älskar honom. Han VET. När jag tänker på min lille pojke... hur sköra barn är... och så läser jag mer i artiklarna. Och tårarna kommer...

Någonstans i Sverige sitter det små barn med ångest. Som undrar var mamma och pappa är. Som inte förstår varför vuxna människor är elaka. Som trots misshandel och bråk älskar sina föräldrar - för de vet inte annat. Små underbara barn som konstant tror de gjort något fel... och som förtvivlat sträcker ut en hand mot de vuxna som gör så fel mot dem... som bara vill bli älskade... och som blir sparkade på tillbaks.

Min puls bankar i kroppen och när jag tänker på ångesten bakom den här lille pojkens ord på papperet kan jag inte göra annat än att släppa fram mina tårar ännu mer. Den lille pojken har formulerat för honom världens viktigaste fråga där. Ritat små hjärtan och han vädjar om ett brev tillbaks. Han blottar sig som bara ett litet barn kan göra. Det gör så vansinnigt ont i mig när jag tänker att han kanske aldrig fick ett svar.

Hade jag haft möjlighet hade jag tagit alla världens barn under mina armar. Gett dem en frihamn där de vet att de är älskade... där deras största problem skulle vara om de ska ha mjölk eller juice till frukost... eller som min sons största fundering just nu... vilken färg nästa modellbygge ska ha... Men jag kan inte ta dem alla under mina armar...

Istället sitter jag och tittar på min skärm med tårar i ögonen och försöker förstå... hur någon kan lämna ifrån sig sina ungar... hur någon kan agera utstuderat, grymt och sjukt. Plåga dem, förvägra dem kärlek och utnyttja deras oerhörda längtan att få vara trygga och älskade. Hur fan går det ihop? Hur kan någon vara så sjuk?

En del av mig är sönder, min tro på mänskligheten vacklar och jag känner en enorm sorg för alla barn som far illa... nästan en maktlöshet som försvagar mig... sedan kommer ursinnet som en våg genom mig, arbetar upp min puls så att den känns i tinningarna. Hör nu era as:

Ni som kränker barn. Ni som slår, hotar och utnyttjar deras kärlek. En gång, någon gång kommer ni att stöta på en som som jag. Som ser ert riktiga jag när ni glömmer er. Då blir det konsekvenser era jävla avskum. För jag har nog aldrig i mitt liv vetat vad riktigt hat är... men nu vet jag. Det är en röd flamma som brinner bakom mina ögon, det bränner hela min kropp inifrån och det vill ut.
Så om jag snubblar över någon som gör barn illa är det inte ett blogginlägg som kommer rinna ut på nätet, det är inte ett litet samtal till en lam myndighet, det är inte en menande blick bakom en lugg mot er... det är ren och skär handling som gäller. Det är mitt förbannade ansvar i egenskap av människa.

Idag, när jag såg den lilla pojkens brev med hjärtan och världens viktigaste fråga, så blev det personligt.

Du som är grym mot barn är en icke-person i mina ögon. Du förverkade alla dina rättigheter vid din första grymhet. Jag bryr mig inte om din bakgrund, var du kommer ifrån, om du är missbrukare, om du var mobbad i skolan, om du är psykiskt sjuk, om din hund slog dig när du var liten... ingenting av det där förminskar det du gör. Det är du som utför dina handlingar och det finns INGA ursäkter, ingen förlåtelse, inga förmildrande omständigheter... jag är inte en humanist som försöker se orsaken till varför du gör som du gör... jag dömer dig enbart för dina handlingar. Jag anser nämligen att vissa människor är rent slöseri med luft. Så... in i mörkret med dig... göm dig... för fan ta dig om jag upptäcker dig.

AS1, AS2

Kommentarer
Postat av: Nexa

Så himla bra skrivet, jag står bakom dig i vartenda ord! Barn ska inte drabbas för vuxnas nycker och humörsvängningar, sen kan de ha varit hitlers personliga mobboffer, det skiter jag i. Barn är barn och vad de gör mot barnet är alldeles deras eget val. Utan omsvep.

That's is, helt enkelt.

Den här bloggen kommer länkas hos mig, kom gärna och säg hej.

/Nexa

2009-05-07 @ 15:39:50
URL: http://nexas.blogg.se/
Postat av: ipse Cogita

Glimrande!

Och hur mobbade dessa idioter än var som barn så är det ingen ursäkt och ansvar kan de ta. Inte? Jo då, eftersom de som bankar sina barn (eller tanten också för den delen) alltid gör det när ingen annan ser, aldrig på Konsum, på bussen etc. när andra kan se. Det innebär med all önskvärd tydlighet att de vet att det de gör är fel.

En som inte kan tygla sig gör inte de valen utan slår var f...n som helst.

Så – du har helt rätt – det finns inga ursäkter!

2009-05-07 @ 16:24:50
URL: http://store.blogg.se/
Postat av: Magdalena ( mingeling)

Ja,tårarna rinner...

Du har helt rätt.Detta är det mest brutala och tragiska- att gå på helt oskyldiga små barn som inte ens kan försvara sig själva..Fyy fan!! Vart är mänskligheten på väg? Alla andra i omgivningen som ser detta. Grannar,vänner,bekanta,skolpersonal,dagispersonal,socialtjänsten, polisen (om dessa nu är involverade). Vad gör dem? Gör dem något? Är det här i dessa tillfällen som just den så kallade "svenska fegheten" syns som tydligast? För dessa personer har problem som de tyvärr inte säkert ens själva är medvetna om eller så förtänger dem det.Det återstår av oss alla andra att se till att dessa personer får rätt behandling och straff.Det behövs fler som vågar, orkar, vill och även känner att det är vår skyldighet att ingripa som en medmänniska....annars tar de onda över till slut./Magdalena

2009-05-09 @ 10:23:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0