Pezster

Läste idag om det där paret som torterat sina fosterbarn på Aftonbladet. När jag plötsligt såg den där lilla bilden av en pojkes brev till sina föräldrar...



... så gick jag sönder.

Björn Ranelid sa en gång:
"Bär ditt barn som den sista droppen vatten i en öken".
Det är nog den vackraste meningen jag vet.

Jag har själv en son. En liten underbar kille på 9 år som är mitt i att upptäcka livet. Han skrattar, gråter, busar, oroar sig för svininfluensan, oroar sig för sin syster... ja... en herrans massa rör sig i den där lille pojkens huvud. Mitt i allting är han trygg och vet om att jag älskar honom. Han VET. När jag tänker på min lille pojke... hur sköra barn är... och så läser jag mer i artiklarna. Och tårarna kommer...

Någonstans i Sverige sitter det små barn med ångest. Som undrar var mamma och pappa är. Som inte förstår varför vuxna människor är elaka. Som trots misshandel och bråk älskar sina föräldrar - för de vet inte annat. Små underbara barn som konstant tror de gjort något fel... och som förtvivlat sträcker ut en hand mot de vuxna som gör så fel mot dem... som bara vill bli älskade... och som blir sparkade på tillbaks.

Min puls bankar i kroppen och när jag tänker på ångesten bakom den här lille pojkens ord på papperet kan jag inte göra annat än att släppa fram mina tårar ännu mer. Den lille pojken har formulerat för honom världens viktigaste fråga där. Ritat små hjärtan och han vädjar om ett brev tillbaks. Han blottar sig som bara ett litet barn kan göra. Det gör så vansinnigt ont i mig när jag tänker att han kanske aldrig fick ett svar.

Hade jag haft möjlighet hade jag tagit alla världens barn under mina armar. Gett dem en frihamn där de vet att de är älskade... där deras största problem skulle vara om de ska ha mjölk eller juice till frukost... eller som min sons största fundering just nu... vilken färg nästa modellbygge ska ha... Men jag kan inte ta dem alla under mina armar...

Istället sitter jag och tittar på min skärm med tårar i ögonen och försöker förstå... hur någon kan lämna ifrån sig sina ungar... hur någon kan agera utstuderat, grymt och sjukt. Plåga dem, förvägra dem kärlek och utnyttja deras oerhörda längtan att få vara trygga och älskade. Hur fan går det ihop? Hur kan någon vara så sjuk?

En del av mig är sönder, min tro på mänskligheten vacklar och jag känner en enorm sorg för alla barn som far illa... nästan en maktlöshet som försvagar mig... sedan kommer ursinnet som en våg genom mig, arbetar upp min puls så att den känns i tinningarna. Hör nu era as:

Ni som kränker barn. Ni som slår, hotar och utnyttjar deras kärlek. En gång, någon gång kommer ni att stöta på en som som jag. Som ser ert riktiga jag när ni glömmer er. Då blir det konsekvenser era jävla avskum. För jag har nog aldrig i mitt liv vetat vad riktigt hat är... men nu vet jag. Det är en röd flamma som brinner bakom mina ögon, det bränner hela min kropp inifrån och det vill ut.
Så om jag snubblar över någon som gör barn illa är det inte ett blogginlägg som kommer rinna ut på nätet, det är inte ett litet samtal till en lam myndighet, det är inte en menande blick bakom en lugg mot er... det är ren och skär handling som gäller. Det är mitt förbannade ansvar i egenskap av människa.

Idag, när jag såg den lilla pojkens brev med hjärtan och världens viktigaste fråga, så blev det personligt.

Du som är grym mot barn är en icke-person i mina ögon. Du förverkade alla dina rättigheter vid din första grymhet. Jag bryr mig inte om din bakgrund, var du kommer ifrån, om du är missbrukare, om du var mobbad i skolan, om du är psykiskt sjuk, om din hund slog dig när du var liten... ingenting av det där förminskar det du gör. Det är du som utför dina handlingar och det finns INGA ursäkter, ingen förlåtelse, inga förmildrande omständigheter... jag är inte en humanist som försöker se orsaken till varför du gör som du gör... jag dömer dig enbart för dina handlingar. Jag anser nämligen att vissa människor är rent slöseri med luft. Så... in i mörkret med dig... göm dig... för fan ta dig om jag upptäcker dig.

AS1, AS2

Jag vaknar och det är mörkt i rummet. Natten ligger kvar över mig som ett tungt täcke och jag kommer till ytan försiktigt. Vaknar långsamt till en värme bredvid mig. Sträcker ut handen och känner din kropp. Värmen från dig flödar in till mig och jag vänder mig så jag kan se ditt ansikte. Där ligger du bredvid mig, med en antydan till ett leende i ditt vackra ansikte på kudden. Jag tittar på dina läppar, dina ögon, ditt underbara hår som flödar över kudden och jag fylls av känslor. Du sover fortfarande... på väg upp från sömnen du med.
Utanför är morgonen på gång och tänder världen, härinne ligger jag bredvid dig och ser när du sakta vaknar. Du märker min hand som rör dig... du vänder dig... inte riktigt vaken... kryper ihop hos mig, borrar in ditt ansikte vid min hals, håller om mig som bara du kan och ger ifrån dig en välbehagssuck.
Jag sluter mina ögon och drar dig närmare. Morgonen är här, en ny dag har kommit och jag inleder den med dig i mina armar.

En perfekt morgon. Har jag bara detta vill jag inte ha mer. Jag är hemma.

Suck.

Kan inte sova hos underbar idag. Möte, barnpassning och skola kolliderar. Så är livet antar jag... men jag behöver inte gilla läget för det. Saknar otroligt mycket... Fast det är bra... för när de små sakerna är så viktiga så VET jag att detta är fan rätt. Pezster har hittat hem.

Jag har flyt. Jag har nog alltid haft grymt flyt. Folk jämförde mig med Alexander Lukas (Kalle Anka tidningarna) när det kom till saker och ting som har med tur att göra. Flyt = Pezster.

Det har bara fortsatt, jag går och hittar 500-lappar, knackar folk på axeln och plockar Mr X, vinner lite här och var. Inga stora grejor men det är ändå små portioner med flyt som delas ut lite sådär lagom. Nu har jag gjort det igen.

Har en underbar flickvän som jag ärligt, utan omsvep kan säga att jag älskar. Det är lite flyt.
MYCKET FLYT däremot är att hon älskar mig tillbaks. Det är mer värt än lottovinster på över 6 siffror... lätt.

Hon fyller 30 år idag. Haha... nu har vi samma förstasiffra. Fylla 30 är tydligen lite jobbigt har jag märkt. Därför tänker jag spalta upp en massa saker om henne som hon kan läsa. Så hon inser att hon sparkar vilken 20-åring i häcken även ifall hon skulle vara förkyld, nyvaken och helt ur gängorna.

• Hon har en rumpa som jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen när jag ser den. Jisses... vet inte ens om det är lagligt att inneha en sådan rumpa.
• Hon är fantastiskt rolig. Får mig att skratta mycket och ofta.
• Hon har ett leende som är såååå vackert!
• Hon är intelligent - Me like!
• Hon har en midja som mina händer längtar efter att följa i en långsam smekning.
• Hon har bröst som får mig... som får... äsch... kan inte tänka klart. Ni fattar.
• Hon har läppar som är skapade för mina - jag menar det! Det är helt sjukt.
• Hon har ett hår som ALLTID ser ruskigt sexigt ut.
• Hon fångar mig när jag är låg.
• Hon är så otroligt snäll (du gav mig en smurf... matade min katt!)
• Hon har några fötter som är svåra att inte pilla på... de är så söta!
• Hon har ben som en balettdansös... vänta nu här... hon är en!
• Hon har en hemlig kram som bara jag får.
• Hon kysser mig så att jag krockar med lyktstolpar om jag ger mig ut och går efteråt. Farligt!
• Hon har en mage som är sååååå underbar!
• Hon har en nacke och skuldror som antikens skulptörer skulle bråka om att avbilda.
• Nämde jag rumpan? Fan... det gjorde jag ju. Jaja, den måste upp en gång till.
• Hon brinner för vissa saker... och det är sjukt häftigt att se när ögonen blixtrar till när hon pratar om dem.
• Hon har.... men vänta nu här... det här fungerar inte. Kan ju hålla på till ettorna och nollorna tar slut på datorn...

Kort och gott. I mina ögon är du alltid min tjugoåring om du så vill. MEN alla år på vägen genom livet tills idag har skapat den du är nu - och det är hon jag älskar. Hade du varit den där tjugoåringen hade jag fått damp på dig. ;)
Du är underbar, du kan nå stjärnorna om du vill och jag njuter av varje meter på resan med dig. Jag hoppas att den aldrig tar slut!

Det är din dag idag!

Älskar dig, fin!

Ps... skickade ut bloggen så nära 00.30 jag kunde... för det var ju då du landade på den här planeten första gången. Rätt ska vara rätt ;)

Asbra dag på jobb. Jag menar det.... grymt tempo, ös och "flow". Ni vet när man bara hamnar i det där stadiet där allting bara flyter på och allting du gör blir så jävla bra. Jag är otroligt nöjd med mig själv. Hahaha... jag är SJUKT BRA helt enkelt och idag - eftersom jag precis utsett den här dagen till O-ödmjukhetens dag - är jag medveten om det och bara sitter och njuter av det.

Och mitt i allting ett djupt andetag, en djup suck...

Fuck.

Min son fiskar aborre vid Immeln (från förra året)... Den lille parveln får mer fisk än mig... morr....

IMMELN
En gång om året drar jag, sonen och mina föräldrar till en stuga vid Immeln. Alltid i september. Det är kallt men oftast får vi fint väder. När vi landar där lite senare idag (c:a 16.00) så packar vi upp allting, gör det mysigt och ser till att vi har allt vi behöver. Sedan springer jag och lilleman ned till sjön och ut på bryggan. För några sekunder så är det svårt att andas.
Så vackert.
Sedan har vi 2 dagar av ren tysthet, bara varandra, sjön, elden, fiske, god mat och det där lugnet som bara infinner sig på den här platsen - magiskt.

Den här gången har jag dessutom med mig en extra bra sak (nu blir bloggen väldigt riktad till en person). Nämligen Jenny (ja, DU favvo). Dig tar jag med mig i mitt hjärta och allting jag ser, upplever jag med dig. Du vet den där lilla versionen av dig som bor i mitt huvud? Hon kommer hålla mig sällskap under hela helgen, få mig att le och njuta det där lilla extra av allting. Du är underbar!

Och en gång... så ska du sitta med mig på den där bryggan... på kvällen... jag ska hålla om dig och viska i ditt öra hur mycket jag älskar dig. Och du kommer le som bara du kan och titta med dina mycket speciella ögon på mig... och när våra läppar möts så stannar allting upp en stund som om själva världen vill uppleva oss i slowmotion.



Bra låt ovan. För mig handlar det om att se förbi allt elände och inse att det finns vackra saker här. Texten hittar ni här.

Hon får mig att känna mig som ny.
Kan ni tänka er det? Det är så många "första gånger" med henne.

Nu förstår jag hur det kan betyda så mycket att få hålla en hand.
Nu förstår jag hur man kan sakna någon så att det fysiskt känns i kroppen.
Nu förstår jag hur en beröring kan kännas som en flodvåg av njutning genom hela min kropp.
Hur tiden kan stå still när jag ligger näsa mot näsa med henne och jag känner hennes andetag. Och för den tid jag är där med henne... så existerar inte omvärlden... bara hon och jag i en kokong av känslor.

Det är mycket som jag förstår nu. Mycket av det där vackra som jag trodde var menat för andra och inte mig... plötsligt finns det här... mitt framför mig...

Häftigt.

Ett tips... ge dig själv några minuter... tryck igång låten ovan... blunda... njut. Några minuter bara. Ler du inte en gång för den är vacker, så ber jag om ursäkt för jag "snodde" några sekunder av ditt liv.

Jag tittar på henne och hon ler mot mig. Blinkar i slowmotion verkar det som - när vinden blåser i hennes hår och ögonblicket känns som från en film. Hon är hypnotiskt vacker. Inte bara dragen utan hennes helhet. När jag tittar på henne så virvlar tankar i huvudet... om när hon skrattade så där härligt på morgonen i badrummet, när hon kramade om mig och sa godnatt i sängen kvällen innan, hennes doft när hon går förbi mig nära i hallen på väg till jobb... hennes läppar mot mina i hissen... Tillsammans med alla dessa intryck och minnen så är hon så vacker att det nästan gör ont i bröstet på mig.

Hon är min dessutom slår det mig. Vilken tur jag har! Som har henne. Som har begreppet "oss" att tänka på när jag är på jobb. När jag ser fram emot att prata med henne när jag sitter i bilen på väg hem. Att få röra vid henne... att lyssna på henne... höra hennes skratt... att få somna med henne i mina armar.

Hon är min like... men hon utmanar mig på vissa saker, som jag utmanar henne på andra... tillsammans går vi på livets väg... Sakta men säkert, med sinnena på helspänn för att inte missa en enda sekund av vår tid tillsammans.

Och när hon kysser mig, så dunkar hjärtat hårt, hårt, hårt.
Och när hon gråter vill jag förstöra allting som gör henne ledsen.
Och när hon skrattar så är det som hennes ögon lyser ett hemligt sken som värmer mig.
Och när hon talar... så säger hon saker till mig som får mig att stänga mina ögon och le.

Frågan är bara om hon finns därute?
Om det finns en karta någonstans som någon av oss måste hitta innan vi hittar varandra.

Eller... hemska tanke. Har jag missat henne någonstans på vägen... eller ligger mötet i framtiden?

Lyckliga par som jag ser gå på stan tillsammans. Känner nästan för att fälla dem. Men det gör jag såklart inte :). Jag är istället lite avundsjuk så där i smyg.

Och jag fortsätter på min stig i livet. Som singel, med lite fester och massor av jobb i skallen. Sedan har jag min son i en vecka igen och då är allting så sjukt bra. Ska berätta för den där pojken hur glad han gör mig nästa gång jag pratar med honom. Han kan ta bort min "blues" bara genom att titta på mig. För så är det. Den här pappan har "blues" i själen idag. Det händer inte ofta... men ibland. Fan, att man ska vara så kräsen. Jag vill ha allt... fjärilar!

Men en dag kanske jag tittar in i den där kvinnans ögon. Och OJ! vad jag ska ta hand om henne.

Sådan där konstig dag idag. Upp på morgonen, käkar frukost med lilleman som skulle på handbollsträning. Vi knäppar oss och lattjar runt på morgonen. Tar det lite för lugnt för plötsligt blir det till att kasta oss in i bilen och köra iväg till träningen. Fortsätter att ha roligt i bilen, föreställer röster och skrattar. Lyckas få lilleman att skratta till den grad att han ber mig sluta för han inte kan andas. :) Och sedan är vi framme. Vi går in och han far direkt iväg till sina kompisar.

Passar på att ta en kopp kaffe. Sätter mig med tidningen och läser lite. En vän mailade till mig i morse av bad mig läsa en viss artikel. Där sitter jag och letar... manuellt. :) Hjärnan säger till mig "ctrl" + F men avbryter tanken. I en papperstidning får man snällt bläddra sig fram... Letar en gång... ingen artikel. Orkar inte bläddra igenom en gång till och beslutar mig för att titta på människor istället. Och så upptäcker jag. Lördag förmiddag är förbehållet par. Själv är jag enbart uppe pga sonens träning. Hade jag haft min egen helg så hade jag fortfarande sovit gott. Men nu är man uppe... och alla par?! De går och handlar, tittar i affärerna och väljer frukostfik. Ser ett par som sitter på en bänk, killen sitter och läser en bok. Hans flickvän kurar ihop sig bredvid honom, håller om honom och sitter bara där... med ett litet leende och slutna ögon. Och myser. Riktigt gosar in sig mot honom.

Det var länge sedan. Och ibland saknar man det extra mycket. Närhet. En flickväns beröring. En kram när man minst anar det men som mest behöver det.

Är frivilligt singel. Vill inte ha någon för att ha någon, det där blir bara struligt. Och visst händer det att man har någon mer tillfällig sak, men det är mer fysiskt. Så det där med "hela paketet" känns långt bort. Men någonstans på den här planeten finns den där kvinnan jag vill spendera resten av livet med. Jag vet att jag inte är där än.

Men jag kan sakna det. Och just nu så gör jag det.

Jag sitter där vid bordet. Mitt emot mig sitter en kvinna med stort överväldigande mörkt hår. Vackra ögon, tänker jag för mig själv. Är alltså ute på en liten dejt. Aldrig mött människan förut utan det har varit några mail fram och tillbaks bara. Hon skrev jävligt vackert, roligt och snabbt. Nu när jag sitter framför henne blöder mina öron nästan. Hon har berättat om allting som hon SKA göra med sitt liv. Det är resor, leva med munkar, klättra i berg m.m. Sitter mest och väntar på att hon ska kläcka ur sig något om att vinna nobelpriset med. Intensiv helt enkelt. Fast på fel sätt. Liksom utstrålar en massa "se vad jag vill göra! Se vad jag SKA göra!" Undrar var allt sådant kommer ifrån? Shit, vad jobbigt, blir trött bara av att föreställa mig allt jädra flängande runt jordklotet. Börjar önska att jag hade en öl framför mig istället.

Plötsligt tystnar hon, tittar på mig och frågar om något är fel...

"Nej. Det är inget fel. Men du har precis berättat om allt du ska hinna med. Men ring mig när du är färdig med allt. Så kanske vi kan se träffas då istället."

Inte poppis. Hon ler lite nervöst... gör någon min åt mig.... undrar om jag är allvarlig. Skruvar lite på sig.

"Yup." Får jag fram.
"Nu blev det helt konstigt." säger hon.
"Tja..."
"Så du vill inte träffa någon som vet vad hon vill? En stark kvinna?"
"Erhm..."

Jag tittar på henne. Där hon sitter i defensiv position med blixtar i ögonen. Ska jag förklara att jag redan gjort mina saker i livet, nu vill jag göra saker tillsammans med någon. Inte höra hennes plan om hon själv och hennes visioner de närmsta åren? Ni vet... tvåsamhet? Ska jag förklara?

"Nej. Du har rätt. Tack för kaffet." Jag reser mig och går. Pallar inte.