Pezster

Hösten smyger sig på mig. Jag är inte beredd... inte än.

Jag vaknar upp på morgonen, förstör nästan min mobil när den ringer för femte gången. Jag ligger där på rygg och försöker blinka tröttheten ur ögonen. Jag vill inte. Det är mörkt och kallt ute... jag hör regnet slå mot rutan. Motivationen att gå upp är exakt noll. Jag hör ett par fötter komma släpandes utanför dörren... den öppnas och in kommer en liten nyvaken grabb. MIN grabb som tycker att morgnar suger lika mycket som pappa. Speciellt mörka kalla morgnar på hösthelveteårstiden.

Han kryper upp bredvid mig. tar min hand och snoosar vidare med pappa och den evigt ringande mongotelefonen. Jag vet om att den ringer två gånger till och jag funderar på att ösa skiten i väggen bara för att förekomma nästa signal. Men sonens hand ger mig kraft. Jag lägger lite täcke över honom, pussar honom på kinden och frågar om han är trött. Han svarar givetvis inte. Man pratar inte när det är så tidigt. Helt rätt där, grabben. Pappa är helt lost.

Jag tar mig upp, gör frukost och serverar sonen som tittar lite på tv medans pappa försöker hitta on-knappen till hjärnan. Faktum är att den här tiden på året är helt åt helvete. Jag vill ha värme, gos, slippa kylan, mörket och den där konstiga ensamheten som kryper sig på dagar som dessa.

Sonen räddar mig igen från att ramla ned i den där mörka avgrunden av höstdepp. Ett härligt skratt när någon tecknad varelse kläcker ur sig något skoj. Jag vaknar till liv lite. Ler och tittar nyfiket på vad det är som är roligt. Svampbob. Svampbob blir plötsligt min hjälte så här på morgonen - stora ögon, grymt pantad och bara njuter av livet. Jag kramar om sonen och viskar tyst i huvudet att jag älskar honom mer än livet. Han tycker jag är ivägen för tv:n och puttar undan mig. Unge.

Jag inser att livet är rätt bra. Min son får mig att skratta. Jag står och småler åt Svambob Fyrkant och sakta men säkert kommer livets puls tillbaks som en våg som ökar i styrka efterhand som jag går igenom vad jag faktiskt har. Jag har honom och jag har en underbar kvinna i mitt liv som även hon kämpar lite med det här jävla höstskitdeppet. Jag inser plötsligt vad hon pratar om. Mongoårstid.

Stärkt vaknar jag till... den sista biten till total vakenhet. Ute i köket droppar det juice från ett paket och det rinner ned längs luckorna. Jag står still, ser juicen måla små gula strängar på sin väg mot golvet. Det är vackert på något konstigt sätt och jag står där för några sekunder och bara tittar. Jag försöker höra droppandet av den gula vätskan mot golvet. Jag sluter ögonen och andas...

Sedan kommer jag på att mörkret kan fara åt helvete. Min son ska vara min sol, min flickvän ska vara den ljusa himlen och jag själv ska vara en satans solturist med hawaiiskjorta och njuta av deras sken över mig!

Nu är morgonen plötsligt ljus.

Hösten 0 - Pezster 1

Kom igen bara, Moder Natur! Mig får du inte! Förresten är det sjukt fegt av dig att angripa mig med hösten när jag är trött och knappt vaken. Gör inte om det för då ska jag ut och köra bil dygnet runt och sprida koldioxid så det är slut med det här kalltramset.

Ha en sjukt bra torsdag! Det tänker jag ha!!!